SIRAP

Paris är sockersött under natten. Går man över bron bredvid Notre Dame kan man se Eiffeltornet långt borta i fjärran, den blinkar och skjuter strålkastare mot skyn, blinkar som på ett tivoli. Den ser allt med sina strålkastare. Jag tänker på ett tivoli när jag ser det. Blickar man sedan åt sidan har man allvarliga Notre Dame ett stenkast ifrån en, svagt upplyst men ändå så dramatiskt. Glödande fast samtidigt väldigt kall, som klockors metall, är den.
Det är som jing å jang, så himla skrytsamt, Paris. Man fortsätter och vandrar över bron och då ser man vattnet glimma upp emot en på andra sidan. Man skulle kunna tro, att någon har målat vattnet och himlen för att skryta om hur vackert och glänsande det är under natten. Paris - staden att titta på.
Går man över samma bro under dagen är Eiffeltornet en grå giraff i fjärran, Notre Dame (som faktiskt har blivit putsat, inte att glömma) är lite mer smutsgrått och har mattats av från turisters blickar, blivit en attraktion utan mystik, ett nöjesfält med en utklädd Quasimodo som barnen skrattar åt.
Vattnet under bron är bajsbrunt av kemikalier och solen försöker tränga fram bakom alla moln.
Ändock - staden att titta på.


har ätit pizza till middag. vanliga parisvardagen börjar imorgon med fonetiken. jag bävar inför provet jag gjorde! jag pluggade inte alls när martin var här, och när jag lämnade in provet tyckte jag att det inte gjorde så värst mycket, det tycker jag nu. vem vet. vem, vet.